Det här är min morfar, Erik Sålders. Bilden skulle jag tro är tagen under andra halvan av 70-talet. Jag fick bilden av min bror häromdagen.
Jag brukar tänka ibland att så länge man minns en person som dött så är han/hon ändå inte borta! Utan finns ibland oss, i en egen dimension liksom, om ni förstår vad jag menar.
Morfar hade samma födelsedag, 6:e mars, som en god vän som nu existerar i den andra dimensionen. Jag återkommer till det. Jag minns morfar som lugn, snäll, underfundig, hjälpsam och generös. Jag har många minnen av min morfar, en del självupplevda och andra som jag fått mig tillgodo från andra. Som när morfar skulle ut på fisketur och skulle komma tillbaka nästa dag.
Han drog iväg för att bäckmeta Buran och sedan Storån nedåt mot byn. Hela natten gick och nästan hela dagen därpå. Sent på eftermiddagen började oron hos oss närmaste märkas. Han var ju ändå i 70-årsåldern "gubben". Min pappa åkte iväg för att se om han kunde hitta honom.
Några spår här och där tydde på att han åtminstone fiskat Buran och fortsatt med Storån. Men någon morfar hittades inte. Nästan vid midnatt åkte pappa en sväng till för att leta. Då lyste det hemma hos morfar. -Jaså, du är hemma nu! hälsade pappa när han steg in i köket hos morfar. -Vi började nästan bli lite oroliga för dig!
-Varför då? svarade morfar. -Jag sa ju att jag skulle komma hem idag!
Jag saknar min morfar ibland, han dog 1985.
Platser, händelser, lukter, datum, ljud, bilder lockar fram minnen av personer. Idag har jag letat fram lite bilder av vännen med samma födelsedag, och karaktärsdrag när jag tänker efter, som morfar.
Jag minns fester och fika. Fyrverkerier, SMS-historier, långa samtal under bilfärder och fisketurer. Fisketurer under gassande aprilsol och andra i snöoväder och mer än meterdjup snö. Linor som inte höll när storöring slog på, abborrpimpel på is så tunn att man knappt vågade lägga ifrån sig vantarna. "Bananborren", full skotergas genom skulldörrarna med backväxeln i på skotern, fikastenen, flugtafsen som försvann... Sommarturer efter hägrande storöringar, några blev god middag efter övernattning under bar himmel vid den vackraste tjärn jag känner till...
Jag kommer sakna det som aldrig blev av. Whisky på verandan med sjöutsikt, fiske i barndomens mystiskt lockande abborrtjärnar, återbesök med "ryggsäcksbuffé" till den vackra tjärnen, fler hockeymatcher, fjällrödingar...
Tiden rann iväg.
Vila i frid Roger.
